Allt på sin spets

Den kommer till mig såhär på natten
På natten när sömnen tvekar och jag är rädd för drömmarna
Då kommer den till mig
Lusten
Inspirationen
Jag ser klart
Som om jag såg en film

Jag lägger ut duken på golvet
Vit och förväntansfull skiner den mot mig
Jag skyndar mig med färgen
Jag blandar en havsblå nyans med grön. Det blir en underbar turkos.
Jag sitter på golvet i min ateljé.  Här är det bara jag.
Ett glas rött. Rökelsedoften. Några ljus.
Det är bara jag. Vinets ljuvliga eftersmak värmer mig. I lagom värme av lätt berusning susar jag nu fram och svävar tryggt. Färgerna och jag är det som finns.  Det är nu och mitt hjärta pausar. Tiden har stannat. Det är nu jag förstår allt. Ser klart.
Det ser jag i natt. Jag ser mig själv se klart. Alldeles tydligt känner jag hur lugnet i mig kommer .
Jag lider. Lider av längtan till att få måla. Till att få tid. Tid att se klart. Med färgerna stöd.
Det är genom hoppet om en konstnärssjäl jag skapat mitt jag och överlevt. Jag har innerst inne alltid haft det när allt annat raserats. När min kropp inte orkat gå upp. När smärtan hindrat mig från att göra det allra minsta lilla . När en älskande sugit ur all min självrespekt . Självkänslan som byggts upp och  fallit isär . Kränkt och nedtryckt av män. Skadad och ärrad.  Du fanns där då och höll mitt hopp uppe. Kära konst.  Sedan för lång tid sen. Jag visste redan när jag var 12 år att det är här jag har min tillflykt. Skrivandet och målandet.  I uttrycken jag famlar och får vara fumlig. Skör. Stark och Jag. Jag fortsätter att famla och älskar. Njuter och drömmer. Hoppet.