Söndagen den 22 augusti 2005

Jag älskar inte längre !
Jag blir så rädd
då kommer jag ihåg att jag finns ju kvar i alla fall
utan någon att älska än bara mig själv.
Ett ställe att vara på
ett liv som slutar snart
en plats att sitta, sova , vara på.
Ett liv som ingen annan ser, just det.. Det är jag
Det är jag som bestämmer om jag vill leva.
Det är faktiskt bara jag.

Just nu är det ingen som ser mig och jag kanske kan slippa att se mig själv i spegeln och känna den ensamhet och tomhet.
Varför ska jag lida?
När slutar det?
Snart?
Vem bestämmer hur det ska gå för mig. Är det bara jag själv , verkligen?
Det känns aldrig som jag har kontroll över nåt som händer. Allt är som i en film, eller som jag drömmer.
Vakna , säger jag , vakna!!
Smärtan också, den eviga ,, överallt. Som ormar som suger min kraft och det svider i muskler och ben. Enda in i själen.

Jag skulle vilja dansa
Skulle vilja sjunga
finnas i en annan värld
av musik
kärleksakter
tillsammans med dansen och någon i min famn

Om någon visar ömhet , faller jag direkt ner under jorden och som en larv kommer jag upp ur ett för trångt hål, för att sedan visa mitt ansikte och önska att den, den någon, ska älska mig som jag är!
Nertryckt i marken av min egen styrka.
Platsen jag valde för längesen.
Kan inte någon hjälpa mig upp?
Dra lite i mig
ta tag i mig
älska mig så pass mycket att vi flyger iväg som fjärilar.
Tillsammans.
Går det?
Eller måste jag klättra hela tiden?
hur kan det komma sig att det är så långt upp?
Och hur kan det komma sig, att när jag ser ljuset på himlen, sjunker jag igen,
snubblar eller tappar mig själv i en och samma sekund, om något litet omkring mig händer. Eller är det någon som trampar ner mig hela tiden?
När jag som stark , frisk , kraftfull larv tagit mig upp till ytan,
trampas jag ner då?